Gården Lars-Daniels i Järvsö, är en typisk hälsingegård från 1800-talets första hälft; två våningar, timmer, rödfärgad, många fönster med gröna handblåsta glasrutor, dekorerad brokvist… Huvudbyggnaden har till stora delar stått orörd sedan den byggdes. Genom att den under 1900-talet mest använts som mobiliseringslager för militären har det heller inte funnits någon anledning att renovera den. ”Storkammaren” är ett av de mest välbevarade rummen i huset och därifrån kommer denna schablontapet. Tiden är runt 1840. Tapeten är på allmogevis en stilblandning; Först ett av 1700-talets favoritmönster – glest spridda blombukter mot enfärgad bakgrund, men här kombinerat med ett skirt, spetsliknande medaljongmönster av den typ som kom med nyrokokon först hundra år senare. Det är det här som är så intressant med allmogens inredningskonst, ofta ogenerade stilkombinationer, ofta ”extra allt” men som slutprodukt ändå varken vulgärt eller smaklöst. Den balansgången var allmogemålarna mästare på. Ett annat säkert stilgrepp är att schablontapeterna oftast kombineras med en lugn, enfärgad bröstpanel upp till fönsterhöjd, så att rummet, trots stormönstrade tapeter, ändå blev lugnt och välproportionerat.Originaltapeten är målad med limfärg på lumppapper och har varit övertapetserad flera gånger, varför många av de finaste detaljerna i spetsmönstret gått förlorade med tiden. Vid nytryckningen av tapeten har vi varit rädda om just denna patina och valt att inte rekonstruera mönstret till perfektion. Själen i Gysinges tapeter sitter ju överlag i att de just inte är så perfekta.

Tapetpapper på rulle. Obehandlat. Ej förklistrat, ej plastat. Naturvit färg.

Idealiskt att använda som underlag för målning med limfärg och linoljefärg och för tillverkning av pappremsor vid pappspänning.

Längd 10,05 m. Bredd 53 cm

Tidstypisk tapet från andra halvan av 1800-talet med elegant medaljongmönster i enfärgstryck. Tapeten fanns i starkt ultramarinblå färg mot beige bakgrund i Nästgårdshusets nedre sal i Gysinge, förmodligen uppsatt år 1887. Den nya kulören – brunt – är en annan tidstypisk variant av ett enfärgstryck från tiden. Tapeten är tryckt i den gamla limfärgstekniken på oplastat papper och tapeten har därför en unik lyster och tunnhet som inte finns att få i andra tapettryck. I gengäld är en oplastad tapet något, men bara något, ömtåligare i tapetseringsarbetet.

När vi i samband med restaurering av ett av förmaken på Wirums Säteri i Småland hittade den första flagan av tapeten ”Förmaket”, trodde vi att vi fyndat en riktig 1700-talstapet. Det diagonalrutiga mönstret med en liten blomkvist i varje ruta andas nämligen mycket typisk rokoko. Den flammiga grå limfärgsbottnen ger därtill en otvetydig känsla av handtryck. Allt i vår 1700-talsteori stämde – ända tills vi hittade flaga nummer två och såg att mönstret var tryckt på cellulosapapper och inte på papper av tyglump, som det borde ha varit om det varit äkta 1700-tal. Tapetpapperet visade sig dessutom vara gjord på rulle, inte på hopklistrade pappersark, på 1700-talsvis. Idag vet vi bättre. ”Förmaket” är en tapet från omkring 1860, men av en lågmäld, elegant diagonalmönstrad typ som alltså blev populär redan 100 år tidigare – och alltjämt är en av tapettryckarkonstens favoritmönster. Det som skiljer Gysinges tapet från andra nytryck är det ojämna, hantverksmässiga intrycket och den skiftande bottenfärgen. Tidig maskintryckarkonst, skulle man kunna definiera tapeten som.