Förr hade alla lampor någon sorts takfäste eller takrosett. Takfästen av porslin hörde framför allt till skomakarlamporna. Porslinsfästet monteras mot ett mellanliggande takfäste av trä. Inuti takfästet finns plats för en »sockerbit«  och en sladdavlastare. 

Porslin, glaserat. Diameter 62 mm, höjd 28 mm.

Träplatta och skruv med kullrig skalle ingår. Träplattans diameter 80 mm, höjd 11 mm.

Gedigen kloformig skärmhållare av mässing, dekorerad med repstav och försedd med tre ställbara skruvar för att hålla fast skärmen.

Skomakarlampan var vid sidan av de enkla porslinslamphållarna den första egentliga inomhusarmaturen för elektriskt ljus.

Modellen blev vanlig som takbelysning i alla rum i enklare hem från 1910-talet och framåt, däremot i förmögnare miljöer kom den att bli standardarmatur för mindre påkostade rum, typ hall, kök och pigkammare.

Alla plåtdetaljer är av kraftig, polerad, olackerad mässing. Skärmen är av opalglas.

En specialgjord sladdavlastare avlastar sladden så att sladden inte bär hela armaturens tyngd. Som extra tillbehör, för en tidstypisk anslutning i taket, finns ett takfäste i porslin med bottenplatta av trä (art nr 3041-64).

Skärm av handblåst vitt opalglas, diameter 25 cm. Lamphållare obehandlad mässing. Tvinnad vit treledad (jordad) textilsladd 2 m ingår. Stickpropp ingår ej.

Vägglampor var inte vanliga förr. I lokaler med hög takhöjd, tex i folkrörelsernas byggnader, kunde det däremot finnas många vägglampor.

I hemmen såg man dem däremot sällan. Ett undantag var sänglamporna i borgarhemmen och på de större gårdarna. Där fanns ibland också vägglampor på gårdskontoren. Likaså fanns det förstås sänglampor på de gamla pensionaten och hotellen.

Modellen till vår lampa kommer från en gård i Dalarna. Originalet är förmodligen tillverkad på 1910-talet. Materialet är svart järn och utförandet av mycket hög kvalitet.