Under sengustaviansk tid, det vill säga 1700-talets senare del och det tidiga 1800-talet, är det högsta mode att måla väggarna enfärgat och bryta av med en påkostad bård. Bården ”Råcksta” är från denna tid med tidstypiskt mönster av en slingrande växtranka i flera grå nyanser.

Jämför gärna Gysinges schablonmönster som är på samma tema. Bårderna vid den här tiden satt oftast upp efter taket, eller användes till att rama in väggarna i väggfält.

”Råcksta” ger ett speciellt tidstroget intryck till de matta linoljefärgskulörerna Blågrå, Gulockra, Bränd terra och Pompejanskt röd. Råckstabården är magisk, för så fort man väljer snickerifägen 15% grön umbra, ”gifter sig” bården med snickerierna och går därmed kombinera med vilken matt väggfärg som helst, oavsett vilken kulör den än har.

Utan bård ansågs det förr i tiden att tapetseringen var oavslutad. Ungefär lika otänkbart som att hänga upp en tavla utan ram. I Sverige nöjde man sig dock oftast med bara en enda bård under taklisten, medan i rika miljöer i utlandet kunde man även få se bårder längs bröstpanelens och golvsockelns kanter och ibland till och med runt dörr- och fönsterfoder.

Före 1900-talet var bårderna inte i samma färg som tapeterna, tvärtom var målet att de skulle särskilja sig och därmed stå ut som en tydlig gräns mot tapeten. En blå bård till en blå tapet fick alltså bara förekomma om den var mycket mörkare eller mycket ljusare blå än tapetens egen färg. Men helst skulle bården till en blå tapet gå i gult, till en rosa skulle den gå i grönt och så vidare.

Denna regel om avvikande färger på tapetbårderna har alltid gällt hos allmogen. Därför hade bönderna oftast en avvikande penselmålad linje som avslutning på sina stänktapeter; svart linje mot ljusgrå tapet, mörkblå linje mot ljusblå och så vidare – eller om man hade råd – en färdigtryckt pappersbård i sprakande kulörer och i helt avvikande mönster. Kontrast var målet.

Gysinges ”Salsbården” kommer från visningshuset Nästgårds i Gysinge och daterar sig till 1880-talet. Det intressanta med bården är inte bara färgställningen, den har säkert tryckts i många fler kulörvarianter än vi har hittat, utan motivet med en klocksträng, ett mycket vanligt dekorelement inom måleriet, träsnideriet och i intarsia på fanérmöbler under gustaviansk tid.

Klocksträngen är en av alla dessa 1700-talsmönster som aldrig någonsin blivit omodernt. Klocksträngen kan man alltså, utan ängslan för stilbrott, använda till alla tapeter i denna katalog, även till de enfärgade. Och ju mer bården bryter mot tapeten, desto genuinare blir känslan.

Utan bård ansågs det förr i tiden att tapetseringen var oavslutad. Ungefär lika otänkbart som att hänga upp en tavla utan ram. I Sverige nöjde man sig dock oftast med bara en enda bård under taklisten, medan i rika miljöer i utlandet kunde man även få se bårder längs bröstpanelens och golvsockelns kanter och ibland till och med runt dörr- och fönsterfoder.

Före 1900-talet var bårderna inte i samma färg som tapeterna, tvärtom var målet att de skulle särskilja sig och därmed stå ut som en tydlig gräns mot tapeten. En blå bård till en blå tapet fick alltså bara förekomma om den var mycket mörkare eller mycket ljusare blå än tapetens egen färg. Men helst skulle bården till en blå tapet gå i gult, till en rosa skulle den gå i grönt och så vidare.

Denna regel om avvikande färger på tapetbårderna har alltid gällt hos allmogen. Därför hade bönderna oftast en avvikande penselmålad linje som avslutning på sina stänktapeter; svart linje mot ljusgrå tapet, mörkblå linje mot ljusblå och så vidare – eller om man hade råd – en färdigtryckt pappersbård i sprakande kulörer och i helt avvikande mönster. Kontrast var målet.

Gysinges ”Salsbården” kommer från visningshuset Nästgårds i Gysinge och daterar sig till 1880-talet. Det intressanta med bården är inte bara färgställningen, den har säkert tryckts i många fler kulörvarianter än vi har hittat, utan motivet med en klocksträng, ett mycket vanligt dekorelement inom måleriet, träsnideriet och i intarsia på fanérmöbler under gustaviansk tid.

Klocksträngen är en av alla dessa 1700-talsmönster som aldrig någonsin blivit omodernt. Klocksträngen kan man alltså, utan ängslan för stilbrott, använda till alla tapeter i denna katalog, även till de enfärgade. Och ju mer bården bryter mot tapeten, desto genuinare blir känslan.

Tryckt pappersbård. Ej förklistrad. Kantskuren. Ej mönsterpassning. Längd 10,00 m. Bredd 4,5 cm. Extra tvättbar. Mycket god ljushärdighet.

Akantusväxten är en av de mest omhuldade dekorelementen under 1700-talets slut och 1800-talets första hälft. På denna bård slingrar den sig fram ovanför en list av lätt orientaliskt inspirerade ornament mot mörk botten. Den sistnämnda kombinationen gör att vi kan datera bården till 1800-talets mitt, en tid då enfärgade väggar fortfarande var vanliga.

Det intressanta med bården är att den kan delas i två olika och ge helt olika intryck; En akantusbård från omkring 1800 och/eller en smal mörkbottnad bård från omkring 1850. Bården delas i så fall enklast med en sax eller en hobbykniv.

”Akantus” passar stilhistoriskt speciellt bra som odelad bård till de matta linoljefärgerna Brun umbra, Blågrön och Kromoxidgrön. Om man delar bården går den nedre smala mörka listen perfekt till väggkulörerna Brun umbra och Bränd terra.