Schabloner Fyra tapeter, nio bårder
Nästan alla upprepningsmönster har genom tiderna målats med hjälp av schabloner. Målarna i de medeltida kyrkorna, tapettillverkarna under 1700- och 1800-talet, alla har de tagit schabloner till hjälp när de arbetat med sina upprepningsmönster.
Glansperioden i Sverige inföll under början av 1800-talet då man ofta inredde sina hus med schablonmålningar, ett billigt och relativt enkelt sätt att efterlikna överklassens dyrbara tryckta papperstapeter. Schablonmålade väggar blev det sociala mellanskiktets dekorationskonst och vanligt i bostadens finare rum. I kök och enklare utrymmen valde man oftare att stänkmåla väggarna. I vissa trakter i Sverige utvecklades schablonmålningen till en skön konst, till exempel Hälsingland. Många mönster blev lokala, eftersom målarna arbetade inom avgränsade geografiska områden.
Under 1900-talet har tekniken levt kvar vid bland annat tillverkning av skyltar. Med det nyvaknade intresset för folkkonst under det sena 1900-talet upplevde schablonmåleriet åter en renässans och många hembygdsföreningar och museer tog upp lokala mönster på nytt.
Intresset för gamla hus har också banat nya vägar för schablontekniken i städerna. I hyreshusens trappuppgångar är det därför vanligt idag med schablonmålade bårder på väggarna. Schablonmålade väggar har ofta häftiga mönster och många tvekar därför inför att använda dem. Men kom ihåg att schablontapeter nästan alltid hör till rum med bröstpanel. Tapeterna skall alltså bara täcka en del av väggen. Därför kan vilda och färggranna mönster ändå ge både lugna och harmoniska rum.
795 SEK
Utan bård ansågs det förr i tiden att tapetseringen var oavslutad. Ungefär lika otänkbart som att hänga upp en tavla utan ram. I Sverige nöjde man sig dock oftast med bara en enda bård under taklisten, medan i rika miljöer i utlandet kunde man även få se bårder längs bröstpanelens och golvsockelns kanter och ibland till och med runt dörr- och fönsterfoder.
Före 1900-talet var bårderna inte i samma färg som tapeterna, tvärtom var målet att de skulle särskilja sig och därmed stå ut som en tydlig gräns mot tapeten. En blå bård till en blå tapet fick alltså bara förekomma om den var mycket mörkare eller mycket ljusare blå än tapetens egen färg. Men helst skulle bården till en blå tapet gå i gult, till en rosa skulle den gå i grönt och så vidare.
Denna regel om avvikande färger på tapetbårderna har alltid gällt hos allmogen. Därför hade bönderna oftast en avvikande penselmålad linje som avslutning på sina stänktapeter; svart linje mot ljusgrå tapet, mörkblå linje mot ljusblå och så vidare – eller om man hade råd – en färdigtryckt pappersbård i sprakande kulörer och i helt avvikande mönster. Kontrast var målet.
Gysinges ”Salsbården” kommer från visningshuset Nästgårds i Gysinge och daterar sig till 1880-talet. Det intressanta med bården är inte bara färgställningen, den har säkert tryckts i många fler kulörvarianter än vi har hittat, utan motivet med en klocksträng, ett mycket vanligt dekorelement inom måleriet, träsnideriet och i intarsia på fanérmöbler under gustaviansk tid.
Klocksträngen är en av alla dessa 1700-talsmönster som aldrig någonsin blivit omodernt. Klocksträngen kan man alltså, utan ängslan för stilbrott, använda till alla tapeter i denna katalog, även till de enfärgade. Och ju mer bården bryter mot tapeten, desto genuinare blir känslan.
425 SEK
