Från äldre järnålder och vikingatid fram till tidig medeltid, användes ofta öppna fönsteröppningar med träluckor för att släppa in ljus samtidigt som man skyddade mot väder och vind. Dessa enkla lösningar var nödvändiga i frånvaro av genomskinliga material som kunde skydda mot elementen.
I Sverige och Norden användes pergament, det vill säga djurhud som skrapats tunn, som ett genomskinligt material för fönster under den tidiga medeltiden. Detta var en vanlig lösning för att släppa in ljus i enklare byggnader innan fönsterglas blev tillgängligt eller ekonomiskt möjligt. Enligt Stockholms läns museum täcktes de tidigaste ljusöppningarna i väggarna med sådana tunna djurhudsskikt, vilket gav ett visst ljusinsläpp samtidigt som det skyddade mot väder och vind.
Det var först under senmedeltiden och framåt som munblåst glas började användas, främst i kyrkor, borgar och finare byggnader. Glaset revolutionerade byggnadskulturen genom att möjliggöra större ljusinsläpp och bättre skydd. Glasets utveckling speglar därför både tekniska framsteg och förändrade krav på komfort och estetik i Norden.
Glasbruk etablerades i Sverige från 1500-talet och framåt, med influenser från tyska och nederländska glasmakare som förde med sig kunskap och tekniker. De tidiga glasbruken låg ofta i skogsrika områden med tillgång till råvaror som sand, kalk och träkol, vilket var avgörande för glasproduktionen. Glasriket i Småland blev särskilt känt från 1600-talet och framåt som centrum för svensk glasindustri och hantverk. Under 1700- och 1800-talen moderniserades produktionen gradvis, och glasbrukens roll utvecklades från att främst producera hantverksglas till att omfatta mer industriell tillverkning, vilket banade väg för det moderna planglaset.
Under 1500-talet började fönsterglas förekomma i Sverige och Norden, men glaset var en lyxvara och förbehållet de mest förmögna. Fönsterglaset tillverkades för hand genom munblåsning och var ofta smått och ojämnt till formatet, med en levande yta som skapade ett mjukt och diffust ljusspel inomhus. Glasmassan innehöll järnföroreningar, vilket gav glaset dess karakteristiskt gröna nyans.
Glasrutorna var ofta cirkulära eller oregelbundet formade och monterades i blyinfattningar – en teknik influerad av kontinenten och vanligt i kyrkofönster. Varje glasbit sattes i en mjuk blyprofil med H-formad genomskärning och löddes samman, vilket gjorde det möjligt att skapa större fönsterytor av små glasbitar. Det fanns även ”kronrutor”, där den yttre, tunnare delen av en rund glastallrik användes, vilket gav en särskild ljusbrytning och karaktär.
Under 1600-talet var fönsterglas fortfarande en lyxvara som tillverkade med munblåsning. Glasrutorna var små och tjockleken varierade, vilket skapade en ojämn och levande yta, och färgen var fortsatt mjukt grön.
Små glasrutor sammanfogades med blyspröjs – tunna blyprofiler som bildade ett rutnät av kvadratiska eller rektangulära glasbitar. Denna teknik var enklare än 1500-talets blyinfattningar och anpassad för vardagsbruk, vilket gjorde glas tillgängligt i både städer och på landsbygden.
På 1700- talet började cylindertekniken användas i glasbruk i Sverige och var den dominerande metoden för planglasframställning fram till mitten av 1800-talet, då maskinella tillverkningsmetoder tog över. Tekniken innebar att man munblåste upp en glascylinder som sedan skars upp och plattades ut till glasrutor. Detta innebar att glasrutorna blev något större och tunnare än tidigare. Glaset behöll ofta sin gröna ton men blev jämnare i tjocklek med fler små bubblor och färgskiftningar som ger epokens fönster en unik charm.
Blyspröjs fortsatte användas, men trärspröjs började införas för att bära tyngre och större glasytor. Glasbruk som Henrikstorps glasbruk bidrog till att producera enklare ofärgat glas, vilket ökade utbudet och variationen.
Under 1800-talet förbättrades glasets kvalitet avsevärt. Glaset blev ljusare och mer transparent, från ljusgrönt till nästan klart och ofärgat under senare delen av århundradet. Industrialiseringen medförde maskinell dragning och valsning som möjliggjorde produktion av större och jämnare glasytor.
Träspröjs ersatte ofta bly i större fönster för att bättre bära tyngre glas. Glasets optiska defekter minskade men äldre valsade och handgjorda glas användes fortfarande i äldre byggnader. Stilar som empire och jugend påverkade fönsterdesign och spröjsmönster.
Under 1900-talet utvecklades planglasindustrin kraftigt tack vare förbättrade produktionsmetoder. Redan under 1920-talet började vissa tillverkare experimentera med metoder för att framställa plana glasytor, vilket gjorde att större, klarare och tunnare glasrutor successivt blev vanligare och med färre optiska defekter.
Arkitektoniska stilar som jugend och funktionalism präglade fönsterdesign med lekfulla spröjsverk, större glasytor och nya beslag. Glas blev tillgängligt för bredare befolkningslager och övergick från att vara en lyxvara till att bli en standardkomponent i byggnader.
Den verkliga revolutionen kom dock under 1950- och 60-talen med introduktionen av floatglasprocessen. Floatglas tillverkas genom att smält glas får flyta över en bädd av smält tenn, vilket skapar en mycket jämn och plan yta utan de optiska defekter som var vanliga i äldre glas. Denna teknik gjorde det möjligt att producera stora, stabila och hållbara glasark med kristallklar yta. Floatglas blev snabbt standard vid nyproduktion av fönster och dominerar fortfarande marknaden.
Trots att floatglas idag dominerar marknaden med sin perfekta jämnhet och höga kvalitet, fortsätter munblåst glas att uppskattas för sina unika estetiska och kulturella värden. Varje ruta munblåst glas bär på en levande karaktär med små bubblor, variationer i tjocklek och en mjuk, ojämn yta som speglar skickligt hantverk från svunna tider. Denna patina och rikedom i uttryck är svår att återskapa med modern massproduktion.
I dagens byggnadsvård och renoveringsprojekt av äldre byggnader är munblåst fönsterglas ett självklart val för den som vill bevara och lyfta fram byggnadens historiska karaktär och kulturarv. I nya byggnader och byggprojekt ger munblåst glas ett levande och konstnärligt inslag utan att kompromissa med kvalitet och skönhet. På så sätt skapar användandet av munblåst glas en brygga mellan dåtid och framtid, mellan traditionellt hantverk och moderna värderingar om hållbarhet och skönhet.
