Ett hus byggt före 1850 har oftast golv av kilsågad plank. Plankorna är kantsågade efter stockens avsmalnande form och lagda växelvis toppände mot rotände, »skaföttes«. Dimensionerna är ofta väl tilltagna, 35-40 centimeter bredd är inga ovanliga mått på gammal golvplank.

Tjockleken brukar ligga på runt 5 centimeter. Ett sådant golv hyvlades och spontades för hand.

Fjädern var ofta lös, lagd i ett handhyvlat spår - noten. Med tiden blev det vanligare med fast fjäder.

Ett annat, äldre sätt att hålla ihop plankorna var att dymla dem. Dymlingarna, en sorts grov spik utan skalle, kunde vara av trä eller järn. Ändskarvning eller spont i kortändan av plankan, som på moderna trägolv, förekom aldrig, och skarvade golv var över huvudtaget mycket ovanliga.

På extremt långa golv, där man var tvungen att skarva, lade man en enda genomgående skarv på en och samma bjälke, så kallad generalskarv. Detta gällde både tak och golv. 

Plankgolv lagda med fris var ovanliga i enkla hem. På slott och herrgårdar förekom de oftare. Flera varianter finns, bland annat- med gerade frisplankor. Ibland förekom också, när rummen var extremt långa, att man lade en tvärplanka över golvet för att göra något vackert av en annars iögonfallande generalskarv när virket ändå inte räckte till på längden.

I gamla bjälklag är det långt mellan åsarna. 140 till 160 centimeter är inte ovanligt. I ett rum om sex meters längd låg på så sätt normalt bara fura syllar. Faran för svikt var ändå obefintlig, genom att golvplankorna var så tjocka.

Spikningen skedde med två spik ovanpå varje syll och första spikraden låg normalt cirka 20-30 centimeter in från änden av plankan. Där under brukade första golvsyllen ligga. Man spikade alltså inte från plankändarna som idag.

På grund av plankens bredd måste de kilsågade golven spikas ovanifrån. Om en planka sväller två-tre procent den fuktigaste och varmaste årstiden ger detta nämligen en rörelse på upp till ett par tre centimeter på bredden på en meter golv. Skulle man då ha spikat fast plankorna i sponten, skulle kanterna komma att spricka av rörelsen. Spikar man uppifrån låser man planken mindre. Att spika uppifrån gav naturligtvis synliga spikskallar, eftersom handsmidd spik ha stora skallar. Ibland förekom också att man spikade med specialspik med tillplattade skallar som kunde försänkas.

Både gran och fur och vissa trakter även ek, har använts som golvträ.

Alltid vändes kärnsidan av brädan uppåt. Det gav golvet större slitstyrka och kom plankorna att välva sig konvext om de slog sig och man slapp irritera sig på vassa uppstående kanter.

 När man idag lägger ett plankgolv är det, trots relativt god tillgång på ny rejäl golvplank, ändå inte många som lyckas få golvet att se ut som ett gammalt.

En av hemligheterna är att man måste spika golvet uppifrån och med handsmidd spik. Om man då har moderna mått mellan bjälkarna, det vill säga 60 centimeter, bör man spika golvet högst på varannan bjälke. Annars blir det för mycket spik och det moderna avståndet mellan reglarna avslöjas redan på ovansidan av golvet. En annan viktig detalj är skarvningen. Generalskarv är den traditionella, om man nödvändigtvis måste skarva, men om du ändå måttbeställer ditt plankgolv så passa på att beställa det precis i den längd du behöver, så slipper du skarvar.

Att skarva ett golv som är sju-åtta meter långt, ser inte onaturligt ut, men att däremot behöva skarva ett golv på fyra fem meter ger en vink om att man inte hittat rätt leverantör.

En tredje fallgrop är ytbehandlingen. En golvslipmaskin i kombination med golvlack kan förvandla det mest autentiska plankgolv till något som utseendemässigt inte ser bättre ut än en träimiterande plastmatta.

Med linoljesåpa och kallvatten har man däremot ett riktigt skurgolv på bara några år.

Under 1850- och 60-talen övergick man från kilsågade till jämnbreda och smalare golvbräder, levererade från den nya tidens maskindrivna ångsågar. Både furu och gran blev vanligt till golvbräder. Dimensionerna minskade till normalt 18-20 centimeters bredd. Bräderna blev samtidigt tunnare, normalt 30-35 mm och kom därmed inte att ge lika breda springor, som på breda plankgolv. Detta klenare golvvirke krävde nu tätare avstånd mellan golvreglarna för att golven inte skulle svikta. Ett vanligt avstånd mellan reglarna blev nu en meter. Trots den nya tekniken fortsatte man till en början ändå att spika golven ovanifrån. 

Nu hade den billiga, maskingjorda spiken, så kallad klippspik, kommit ut på marknaden. Så småningom övergick man dock till att spika golven i sponten istället för rakt uppifrån. Därigenom blev spikningen helt osynlig - Både spik med normal skalle och dyckert användes vid spikning i spont.

Brädgolv blev nu ofta lagda med fris, även i enklare folks bostäder. Frisen kunde vara i form av en enkel tvärbräda i änden, eller utformad som en gerad fris runt om. Gerade frisbräder brukar normalt även ligga runt hällen framför kakelugnarna och köksspisarna. 

Mot slutet av 1800-talet minskade dimensionerna på golvbräder till 12- 14 centimeter. Golven kunde fortfarande behandlas som skurgolv, och skuras med såpa och vatten, men lika vanligt blev nu behandling med fernissa eller målning med linoljefärg. Många golv som lades in vid den här tiden var också ämnade att täckas med korkmattor. I de fallet höll man sig generellt till lägre kvalitet både på virke och på läggning. Man ser det på att ytan brukar vara dåligt hyvlad och att springorna är ovanligt breda. Det blev nu också allt vanligare att man utnyttjade en större del av stocken till golvbräder än tidigare, vilket i sin tur gav stickigare golv, eftersom virke med stående årsringar inte längre prioriterades till golvvirke.