I den här artikeln får du exempel på svenska färgsättningar från olika tider. Använd dem som referens och låt dem inspirera till en välgenomtänkt, vacker och historiskt medveten fasad.
Har du kvar ett gammalt fönster, kanske ett vindsfönster som aldrig blivit utbytt? Eller ligger den gamla ytterdörren kvar i uthuset? Då har du de första pusselbitarna i det roliga detektivarbetet med att återställa husets ursprungliga färgsättning.
Börja med att slipa fram de gamla färglagren med sandpapper, lager för lager. Gnid in ytan med linolja, så framträder den ursprungliga kulören när träet åter blir mättat. Att skrapa med en vass kniv fungerar också, men var försiktig så att du inte tar bort för många lager på en gång. Du kan även tvätta fram gamla färglager med ammoniak eller lösa upp dem med färgborttagningsmedel. Leta på flera ställen i huset – färgspår kan finnas på fönster, dörrar, paneler eller detaljer du inte tänkt på. Gamla fotografier, även svartvita, kan ge värdefulla ledtrådar om vad som var ljust och mörkt på fasaden.
Oavsett vilken metod du väljer, provmåla alltid först och se färgen uppstruken på minst en kvadratmeter innan du bestämmer dig. Tänk också på att det inte alltid är rätt att återställa en färgsättning till ursprungligt skick – i områden med hus från olika tider kan det bli historiskt fel om varje hus målas som det såg ut när det byggdes. Låt istället det du upptäcker under arbetet guida dig till att välja en harmonisk och vacker färgsättning som både ger husets historia rättvisa och passar in i sin miljö.
Färgsättning på bilden (fram till 1750-tal):
Att måla sitt hus har genom tiderna främst varit ett sätt att försköna det, snarare än att skydda mot väder och vind. Idag framhålls ofta skyddet som huvudorsaken. Ett hus kan klara sig utmärkt utan färg, så länge regnvatten från taket leds bort från fasaden och träet får möjlighet att torka mellan skurarna. Många hus i Sverige har aldrig sett en pensel och har ändå hållit sig lika bra.
Målning för att skydda trä mot röta har främst gjorts på de mest utsatta delarna, som fönsterbågar, knutar och vindskivor. Det finns exempel där hela huset strukits för träskyddets skull. I extremt utsatta miljöer på Västkusten användes silltran, och på 1600-talets Gotland var tjärstrykning en vanlig metod för timmerhus, enligt traditionen.
När det gäller färgsättningen har inspiration alltid hämtats från hus som ansågs vackrare än det egna. De svenska slotten tog idéer från de franska. Herrgårdarna härmade slotten, prästgårdar och militärbostäder följde herrgårdarnas exempel och landsbygden inspirerades av prästgårdarna. Trots detta förblev de flesta landsbygdshus omålade långt in på 1800-talet. I vissa områden stod husen fortfarande grå så sent som på 1900-talet.
Vill man idag ha sitt hus naturligt grått och omålat finns egentligen bara ett alternativ –låt bli att måla! För den som vill ha träskydd finns flera möjligheter. Man kan använda järnvitriol, Gysinges slamfärg i exempelvis grått eller grön umbra, traditionell tjärstrykning eller vårt mer lättstrukna alternativ Roslagsmahogny i naturbrun eller svart. Alla dessa alternativ kan ses hos Gysinge.
Beroende på träsort (gran, furu etc), träets kvalitet och vilket väderstreck fasaden vetter åt, så kan resultatet av behandlingen variera. Detta är särskilt viktigt om du inte använder en heltäckande färg utan vill framhäva träets naturliga egenskaper, så provmåla alltid först.
Färgsättning på bilden (1750–1800-tal):Rödfärgen räknar sina anor från slutet av medeltiden. Den användes först på tegelkyrkornas fasader, där den gav det ojämnt brända teglet en mer enhetlig kulör. Samma idé spreds senare till de stora tegelslotten i renässansstil, där färgen gav fasaderna ett harmoniskt uttryck.
På 1600-talet började rödfärgen även dyka upp på trähus. Adeln ute i landet lät måla sina timrade säterigårdar med rödfärg för att få dem att lysa lika vackert som de stora och kostsamma tegelslotten. Från slotten hämtades också idén att måla avvikande detaljer i kalkstensgrått. Slottsägarna strök hörnkedjor, portaler och andra stenomfattningar med grå linoljefärg. På trähusen blev motsvarande detaljer, som foder och knutlådor av hyvlat trä, strukna med grå linoljefärg. Samma grå, men även gulockra, grönjord och engelskt röd linoljefärg, verkar ha varit vanliga kulörer på dörrar och fönster.
Under 1700-talet spreds modet med rödfärgade timmerhus vidare. Herrgårdarna och mer påkostade stadshus inspirerade landsbygdens militärboställen, prästgårdar, förmögna bergsmansgårdar och bondgårdar. Grå linoljefärg fortsatte att vara den vanligaste färgen på husens hyvlade detaljer, men nyansen som användes var oftare den varmare gröngrå snarare än den kalla kimröksgrå från tidigare perioder. På landsbygden hamnade rödfärgen i första hand på bostadshusen, medan uthusen normalt inte målades.
Prover på olika röda slamfärger och färgvarianter på dörrar och foder finns på flera byggnader i Gysinge, och kombinationen med kimröksgrå och gröngrå fönster kan särskilt studeras på Nästgårdshuset.
Färgsättning på bilden (1800–1850-tal):Redan under 1700-talet hade många herrgårdar och förnämare timmerhus i städerna övergett de rödfärgade fasaderna. Väggarna kläddes istället med hyvlade paneler, som målades med linoljefärg eller slamfärg, framför allt i ockragula nyanser.
Idén till kulörvalet kom från det franska modet med gulvit sandsten, och i Sverige försökte man efterlikna denna ljusa färg både på trähus och på putsade byggnader.
Under första hälften av 1800-talet spred sig modet med hyvlade paneler vidare i städerna. Linoljefärg blev en allt mer vanlig färgtyp, ofta i milda gula ockratoner, men också i gråvitt eller rosa. Precis som på de gamla rödfärgade tegelslotten målades knutar och foder i avvikande kulörer. De vanligaste färgerna på dörrar och fönsterbågar var guldockra, järnoxidbrunt, grön umbra, grå umbra eller grönjord. Många av dessa kulörer finns fortfarande uppstrukna på fönstren i Gysinge.
Enklare bostadshus målades ofta med röd slamfärg, även när de kläddes med enkel, ohyvlad panel. I städerna kunde husens baksidor vara mer vardagliga, med rödfärgat timmer eller ohyvlad panel, medan fasaden ut mot gatan ofta var mer påkostad, klädd med hyvlad panel och målad med linoljefärg. Uthusen, om de över huvud taget målades, följde samma mönster med enkel ljusröd slamfärg.
Det var fortfarande vanligt med tak av enkupigt tegel, men på påkostade byggnader började man allt oftare lägga plåttak som målades med linoljefärg i kimrökssvart eller engelskt rött.
Färgsättning på bilden (1850–1880-tal):Med schweizerstilens intåg förändrades den svenska byggnadstraditionen. Idealet blev att trähusen skulle se ut som trävillor, inte längre som stenhus. Arkitekturen hämtade sina förebilder från Mellaneuropas alptrakter och byggde på träets former och färger. Dämpade bruna, grå, gula och beiga nyanser blev därför vanliga.
Fernissning, lasering och tjäroljning, som till exempel Roslagsmahogny, blev nya fasadbehandlingar. Träet skulle helst synas igenom, och kvistar och ådringar uppskattades som en del av fasadens livfullhet. Fönstren målades ofta mörka, i engelskt rött, järnoxidbrunt eller grönjord. Huvudentréns dörr målades gärna för att efterlikna träslag, där ek var vanligast men även andra träslag förekom.
De konstruktiva dragen i byggnaden betonades genom färgsättningen. Bärande delar, som knutar och verandastolpar, fick en färg, medan icke bärande ytor, som fasader och lövsågerier, fick en annan. Kulörerna kunde vara många på samma byggnad, men höll sig oftast inom en murrig färgskala av grått, grönt, brunt och gult. De skivtäckta plåttaken målades ofta svarta, röda eller gröna, och förutom plåttak var tak av tunnspån fortfarande vanliga vid denna tid.
På landsbygden tog man däremot inte till sig de nya färgerna i samma omfattning utan hade vid 1800-talets mitt börjat anamma den röda slamfärgen. Om man byggde till sitt hus, till exempel med en veranda i schweizerstil, målades denna ofta i moderiktiga ”träfärger”, men resten av fasaden behölls rödfärgad.
Färgsättning på bilden (1880–1900-tal):Mot slutet av 1800-talet svepte en omfattande nybyggnadsvåg över landet. Järnvägs- och kurhotell, handelshus, direktörs- och sommarvillor byggdes ofta i nyrik och överdådig stil, med riklig användning av snickarglädje.
Glasverandor och lusthus blev populära, med rikt spröjsade fönster och etsade eller färgade glasrutor. De nya ångdrivna sågverken gav byggmästarna material i stora mängder, och modellerna till husen hämtades ofta ur mönsterböcker. De regionala särdragen började suddas ut, även på landsbygden.
Kulörerna blev många och färgsättningarna spektakulära jämfört med den tidigare, mer murriga perioden. Sex till sju kontrasterande kulörer på samma byggnad var inte ovanligt. De konstruktiva dragen betonades genom färgsättningen; knutar, lister och omfattningar målades i en mörkare nyans än fasaden. Ljusgrå eller ljusgröna väggar med mörkare gröna knutar blev vanligt, liksom ljusgula fasader med brunt eller engelskt rött listverk. Ytterdörrarna målades ofta som fönstren, till exempel i engelskt rött, järnoxidbrunt eller grönjord, eller ådrades i ekimitation.
På 1890-talet blev en lugnare färgsättning populär, med mycket ljusa, helvita eller gråvita fasader. Taken lades fortfarande gärna med plåt, ofta i engelsk röd eller kromoxidgrön färg, och fönster med tvärpost blev högsta mode.
Under samma period byggdes många trähus, ofta uppbyggda som moderna putsade tegelhus med liknande detaljer. Fasaderna målades som om de vore putsade, oftast i ljusa grå eller beiga nyanser, medan snickerier som fönster och dörrar följde samma färgschema som vanliga trähus och målades i rödbrunt, brunt, grönt med mera.
På landsbygden byggdes också många nya hus. De enklare kläddes med fasspontpanel och målades med röd slamfärg, en kulör som nu slagit igenom på allvar. Ibland användes även andra slamfärgskulörer, till exempel gult, vilket var vanligt bland annat i Gysinge.
Färgsättning på bilden (1900–1920-tal):Under de två första decennierna av 1900-talet byggdes många villor i nationalromantisk stil över hela landet. Stilen påverkades starkt av allmogetraditioner och innehöll inslag av jugend.
Stommarna i husen uppfördes mestadels av plank, medan fasaderna kläddes med panel i varierande utföranden, som liggande eller stående pärlspont, fasspont, locklist eller stockpanel.
Röd slamfärg blev en central symbol för nationalromantiken, förknippad med tradition och det hälsosamma livet på landet. Kulören blev oerhört populär, även på villor i stadsmiljö. Andra slamfärger, till exempel gula och grå som tidigare varit vanliga, ansågs inte passa in i den nationalromantiska stilen. Tjäroljor, till exempel Roslagsmahogny, blev däremot vanliga på påkostade villor och större byggnader. Ofta kombinerades röd slamfärg och brun tjärolja med vita eller gröna knutar, foder och fönster. Kombinationen rött och vitt var tidigare vanlig främst på ladugårdar och uthus, men blev nu ett inslag i villa- och stadsbebyggelse. Vita fönsterbågar utgjorde därför en nyhet vid 1900-talets början.
Nationalromantikens fönster var ofta tätt spröjsade med många små rutor, eller hade tvärpost med spröjsade överrutor. Ytterdörrarna målades i samma kulörer som under 1800-talet, till exempel engelskt rött, brunt eller grönt.
På större, mer påkostade villor återkom de gamla herrgårdsfärgerna från 1700- och tidigt 1800-tal, som milt gult, rosa och gråvitt. Även här blev vitt under en tid den vanligaste kontrastfärgen på knutar, foder och fönster.
Färgsättning på bilden (1920–1930-tal):Under 1920-talet återgick man till hus med klassiska former, symmetri och lugna fasader. Byggnaderna fick åter karaktär av stenhus med lätt dekor, som en reaktion mot nationalromantikens ofta tunga blandstilar. Inspirationen hämtades från 1700- och tidigt 1800-tal, men färgsättningarna blev starkare och mörkare än de pastellfärgade originalhusen. Väggarna målades i dämpade ockragula, rosa, grå och gröna kulörer, gärna med knutar, lister och foder i mörkare nyanser än själva fasaden.
Nationalromantikens vita fönsterbågar ersattes med fönster i klassiska kulörer som grönt, brunt och rödbrunt, ofta med tillsats av svart för att göra nyansen ännu mörkare. Fönstren var spröjsade men fick åter större glasrutor, likt dem som användes i början av 1800-talet. Kopplade fönster blev allt vanligare, och mindre fönster kunde utformas som krysspröjsade, runda, ovala eller halvmåneformade lunettfönster, former som inspirerats av slutet av 1700-talet och början av 1800-talet.
Vid 1920-talets slut utvecklades glasblåsningstekniken med maskinernas hjälp. Årtiondet är det sista då man nästan alltid använde handblåsta glas i fönstren.
Färgsättning på bilden (1930–1950-tal):Med Stockholmsutställningen 1930 spreds funktionalismens idéer över landet. Husen byggdes nu som geometriska kroppar med släta fasadytor. Idealet var betonghus, men det som oftast byggdes var trähus med smala locklistpaneler.
Funkisstilens ideal innebar ofta en tvåkulörsfärgsättning. Husens fasta delar, som fasad, vindskivor och fönsterkarmar, målades i en ljusare kulör, medan de rörliga delarna, som dörrar och fönsterbågar, målades i en mörkare nyans. Hela fönsterkarmen, inklusive mittposten, målades i samma kulör som fasaden.
Trähusen under funkistiden fick ofta något mörkare och mer dämpade färger än de nästan vita, putsade husen från samma epok. Färgerna var ofta brutna till nyanser som gulbeige, gråbeige eller grågrön. Fönstren behöll däremot klara kulörer, med rödbrunt, brunt och grönt som dominerande.De nya fönstren var ospröjsade och hade stora rutor av maskindraget glas, en nyhet runt 1930. Dörrar av laserat eller fernissat trä blev vanliga, liksom dörrar klädda med skivor och målade. Altan- och trappräcken gjordes ofta av järnrör, målade antingen i fasadens kulör eller i svart.
