Dricksglasen i bägarform från 1700-talet är mycket sällsynta. Ibland ser man något exemplar på kvalitetsauktionerna i Stockholm. Några få glas finns även bevarade i svenska museisamlingar.

Glasen är till formen snarlika silverbägarna från samma tid. De har samma trumpetform, de har samma omvikta mynningskant och den tydligt markerad klacken är också snarlik silverbägarnas fot. Att bägarglasen är en vardagligare variant av silverbägarna är inte att ta miste på, även om glasbägare, liksom till exempel porslinstallrikar, redan i sig var stor lyx på 1700-talet. Det som ändå förvånar är att de finns så få bevarade bägarglas, jämfört med till exempel vinglas på fot. Kanske hänger det samman med att glasbägarna ansågs enklare än glas på fot och att de användes flitigare och därmed också oftare gick sönder.

Våra bägarglas är handblåsta och därför lika individuella som originalen. Glasmassan varierar med ojämn tjocklek, sliringar, ränder och ibland blåsor. Puntelmärket under klacken visar var glasblåsarens pipa suttit. Den omvikta mynningskanten är också en typisk 1700-talsdetalj.

Gysinges bägarglas finns i tre storlekar. Ett stort för öl eller saft. Ett i mellanstorlek för vin, vatten eller mjölk. Och ett litet nubbglas.

Alla tre glasen är lämpliga som vaser. Den första tussilagon i nubbglaset, ett fång vit- eller blåsippor i vinglaset, eller en bukett sommarblommor i ölglaset.