I GYSINGE FYLLER VI HELA TIDEN PÅ MED NY KUNSKAP. Till exempel fynd av färger och tapeter som legat glömda långt inne i väggar både i slott som i koja. Nu har vi plockat fram några av dessa fynd och ställt samman till en unik liten kollektion, några riktiga tapetpärlor från 1800-talet faktiskt.  Med denna kollektion erbjuder vi dig att ta del av våra fantastiska fynd.

Istället för att rekonstruera mönstren till perfektion - ett utseende som de faktiskt aldrig haft, har vi tryckt upp våra tapet rullar med alla de fel och missar som hör originalmönstren till. Inte ens bottenfärgerna är »bättrade«, utan ojämna, skimrande och själfulla. Arbetet med dessa repliker bygger på en unik teknik som vi väckt till liv i samarbete med tapetfabriken Duro. Nu kan du antingen tapetsera »by the book« med antik helhetskänsla, vilket förstås är att rekommendera om du bor i ett gammalt hus. Bor du modernt bör du ändå  inte missa chansen att använda dig av denna svenska tapetskatt. Släpp loss din kreativitet och kombinera gammalt med nytt! 

"FARSTUN" ÄR EN TYPISK SCHABLONTAPET FRÅN förra hälften av 1800-talet.Epoken kallas i Sverige för Karl Johantiden och hade en förkärlek för sidenimiterande mönster i sobra kulörer. Men ytterst få hade råd med sådana sidentapeter. De flesta fick nöja sig med imitationer, oftast i form av schablonmålade mönster i limfärg på lumppapper. Mellanskiktet av befolkningen, präster och borgare, kunde heller inte kosta på sig dyrbar sidendamast, utan vände sig istället till lokala målare som blev riktiga mästare på att härma tygmönster med hjälp av schabloner och sidenliknande kulörer. Slutligen tog också bönderna till sig modet med sidentapeter, men översatte tapet-mönstren till klara allmogefärger. Vi har hittat denna tapet i flera bondgårdar i Järvsötrakten där färgställningen blått, vitt, rött är den vanligaste och den tapet som mest knyter an till böndernas traditionella färger. De mer dämpade färgställningarna är däremot mer typiska för 1800-talet och Karl Johantiden. Schablontapeter kombineras nästan alltid med en enfärgad bröstpanel upp till fönsterhöjd, av trä eller i grålumppapp. Det gör att rummen blir lugna och får harmoniska proportioner, även om tapetmönstren råkar vara vilda och färggranna.

NÄR VI I SAMBAND MED RESTAURERINGEN AV ETT AV förmaken på Wirums Säteri i Småland hittade den första flagan av tapeten »Förmaket«, trodde vi att vi fyndat en riktig 1700-talstapet. Det diagonalrutiga mönstret med en liten blomkvist i varje ruta andas nämligen mycket typisk rokoko. Den flammiga grå limfärgsbottnen gav därtill en otvetydig känsla av handtryck. Allt i vår 1700-talsteori stämde, ända tills vi hittade flaga nummer två och såg att mönstret var tryckt på cellulosapapper och inte på papper av tyglump, som det borde ha varit om det varit äkta 1700-tal. Tapetpapperet visade sig dessutom vara gjord på rulle, inte på hopklistrade pappersark, som på 1700-talet. Idag vet vi bättre. »Förmaket« är faktiskt en tapet från omkring 1860, men av en lågmäld, elegant diagonal mönstrad typ som alltså var populär redan 100 år tidigare och alltjämt är en av tapettryckarkonstens favoritmönster. 

Det som skiljer Gysinges tapet från andra nytryck är det ojämna, hantverksmässiga intrycket och den skiftande bottenfärgen. Tidig maskintryckarkonst, skulle man kunna definiera tapeten som.

FÖRST UNDER SENARE DELEN AV 1800-TALET BLEV TAPETER VAR MANS EGEDOM. Fattiga familjer köpte då ofta tunna tapeter i enfärgstryck till sina väggar, så kallade 25-örestapeter. Rika familjer med stora hus och stora lägenheter kunde istället excellera med mängder av mönster och färger i sina rum. Men det som verkligen skiljde fattig från rik var i första hand inte mönstren, de var nämligen ganska lika från slott till koja, utan antalet tryckfärger. Ju fler kulörer, desto dyrare tapet var regeln. Och samma regel gäller faktiskt än idag.Under det sena 1800-talet uppkom samtidigt en tydlig rangordning mellan olika tapetmönster. I finare rum som matsal och salong hamnade de stormönstrade tapeterna i många färgnyanser, till och med i guld. I enkla utrymmen som kök och hall kom istället de småmönstrade tapeterna in.  Just den här tapeten har från början suttit på väggarna i ett gårdskontor på Wirums säteri i Småland och dateringen bör ligga runt 1880. Det kan vara befogat att påpeka att tapeten suttit på väggarna, för småmönstrade tapeter hamnade inte sällan även i taket i det murriga, överdekorerade interiörerna vid 1800-talets slut. Som tapet på väggar i enkla torp, eller rum som farstu, kök och kammare är »Gårdskontoret« en oslagbar stämningsskapare tillsammans med vitt brädtak, skurgolv och ganska mörka snickerier.

GÅRDEN LARS-DANIELS I JÄRVSÖ ÄR EN TYPISK HÄLSINGEGÅRD från 1800-talets första hälft; två våningar, timmer, rödfärgad, många fönster med gröna handblåsta glasrutor, dekorerad brokvist...  Huvudbyggnaden har till stora delar stått orörd sedan den byggdes. Genom att den under 1900-talet mest använts som mobiliseringslager för militären har det heller inte funnits någon anledning att renovera den. »Storkammaren« är ett av de mest välbevarade rummen i huset och därifrån kommer denna schablontapet. Tiden är runt 1840. Tapeten är på allmogevis en stilblandning; Först ett av 1700-talets favoritmönster - glest spridda blombuketter mot enfärgad bakgrund, men här kombinerat med ett skirt, spetsliknande medaljongmönster av den typ som kom in med nyrokokon först hundra år senare. Det är det här som är så intressant med allmogens inredningskonst, ofta ogenerade stilkombinationer, ofta »extra allt« men som slutprodukt ändå varken vulgärt eller smaklöst. Den balansgången var allmogemålarna mästare på. Ett annat säkert stilgrepp var att schablontapeterna oftast kombinerades med en lugn, enfärgad bröstpanel upp till fönsterhöjd, så att rummet, trots stormönstrade tapeter, ändå blev lugnt och välproportionerat. Originaltapeten är målad med limfärg på lumppapper och har varit övertapetserad flera gånger, varför många av de finaste detaljerna i spetsmönstret gått förlorade med tiden. Vid nytryckningen av tapeten har vi varit rädda om just denna patina och valt att inte rekonstruera mönstret till perfektion. Själen i Gysinges tapeter sitter ju överlag i att de just inte är så perfekta. 

Tidstypisk tapet från andra halvan av 1800-talet med elegant medaljongmönster i enfärgstryck. Tapeten fanns i starkt ultramarinblå färg mot beige bakgrund i Nästgårdshusets nedre sal i Gysinge, förmodligen uppsatt år 1887. Kulörerna brun och röd är andra tidstypiska varianter av ett enfärgstryck från den tiden.Tapeten är tryckt i den gamla limfärgs-tekniken på oplastat papper och tapeten har därför en unik lyster och tunnhet som inte finns att få i andra tapettryck.