Funkisstilens ideal blev tvåkulörsfärgsättning, där husens »fasta« delar; fasad, vindskivor, fönsterkarmar m m, målades i en ljusare kulör och de »rörliga« delarna, dörrar och fönsterbågar, i en mörkare. Hela fönsterkarmen, alltså även fönstermittposten, målades i samma kulör som fasaden.

Trähusen gavs under funkistiden ofta en något mörkare och mer dämpad färg än de många gånger nästan vita, putsade husen från samma epok. Färgerna blev dessutom inte sällan brutna till nyanser, som gulbeige, gråbeige, grågrön etc. Fönsterfärgerna däremot förblev kulörta. Rödbrunt, brunt och grönt dominerade. 

De nya fönstren var ospröjsade och hade stora rutor av maskindraget glas - också det en nyhet runt 1930. Dörrar av laserat eller fernissat trä slog igenom, liksom dörrar klädda med skivor och målade. Altanräcken och trappräcken gjordes ofta av järnrör, som målades i fasadens kulör eller i svart.

Finns det bara ett gammalt fönster kvar, kanske ett vindsfönster som aldrig blev utbytt? Eller kanske den gamla ytterdörren ligger kvar i uthuset? Då har du de första pusselbitarna i det fantastiskt roliga detektivarbetet att återställa husets gamla färgsättning.

Slipning med sandpapper, färglager för färglager, är den lättaste metoden för att leta de äldre kulörerna. Gnid in med linolja de färgytor du slipar fram. Då kommer den ursprungliga kulören fram när ytan blir fet på nytt. Att skrapa med en vass kniv går också bra. Risken är bara att man tar för många lager på en gång. Att tvätta fram gamla färglager med ammoniak går också. Eller lösa upp färglagren med färgborttagningsmedel. Och leta på flera ställen på huset! Förr provmålade man också – och ändrade sig efter ett tag... 

Gamla fotografier, även svart-vita, kan vara till god hjälp.
Där syns bland annat vad som var mörkt och vad som var ljust på fasaden. I denna artikel eller i "Stora boken om Byggnadsvård" hittar du normala svenska färgsättningar från olika tider, som du kan ha att jämföra med när du tolkar dina egna färgfynd. 

Vilken färgsättning du än väljer – provmåla först! Du behöver se färgen uppstruken på minst ett par kvadratmeter innan du bestämmer dig. Och tänk på att det inte alltid är rätt att återställa en originalfärgsättning! I en sammanhållen miljö med hus från olika tider, kan det t o m bli historiskt fel om varje hus målas som det såg ut när det var nybyggt - så har ju området aldrig sett ut.

Börja med att måla upp prover! 
Investera i några provburkar och vår geniala färgspruta!

Byggnaderna fick än en gång karaktär av stenhus med lätt dekor. Den stil som utvecklades kan ses som en direkt reaktion mot nationalromantikens ofta tunga blandstilar. Nu hämtade man istället inspiration från 1700-talet och tidiga 1800-talet. Men färgsättningarna blev starkare och mörkare än på de pastellfärgade originalhusen. Väggarna målades nu i dämpade ockragula, rosa, grå och gröna kulörer, gärna med knutar, lister och foder i mörkare nyanser, än själva fasaden.

Nationalromantikens vita fönsterbågar fick på 1920-talet ge vika för fönster i de klassiska kulörerna grönt, brunt och rödbrunt, inte sällan med tillsats av svart i färgen, som gjorde kulören ännu mörkare. Fönstren var spröjsade, men fick åter större glasrutor, som i början av 1800-talet. Nu började det också bli vanligt med kopplade fönster. Mindre fönster kunde förekomma som krysspröjsade runda ovala eller halvmåneformade lunettfönster, former som inspirerats från det sena 1700- och det tidiga 1800-talet.

Vid 1920-talets slut utvecklades glasblåsningstekniken med maskinernas hjälp. Årtiondet är det sista då man så gott som alltid använder sig av handblåsta glas i fönstren.

Stommarna i husen uppfördes mestadels av plank och brädfodringarna av omväxlande liggande och stående pärlspont-, fasspont-, locklist- eller stockpanel.

Nationalromantiken såg röd slamfärg som en kär symbol för tradition och för det hälsosamma livet på landet och kulören blev oerhört populär, även på villor i stadsmiljö. Andra slamfärger, till exempel gula och grå, som varit vanliga tidigare, ansågs inte passa in i den nationalromantiska stilen. Tjäroljor (»Roslagsmahogny«) däremot blev en vanlig panelfärg på påkostade villor och större byggnader. Oftast kombinerades den röda slamfärgen och de bruna tjäroljorna med vita eller gröna knutar, foder och fönster. Kombinationen rött och vitt var dessförinnan bara vanlig på ladugårdar, uthus och liknande. Vita fönsterbågar utgjorde därmed en nyhet i villa- och stadsbebyggelse vid 1900-talets början. 

Nationalromantikens fönster var ofta tätt spröjsade med många små rutor, eller utformade med tvärpost och med bara överrutorna spröjsade. Ytterdörrarna gick i samma kulörer som under 1800-talet: engelskt rött, brunt, grönt etc. 

På större villor av mer påkostad karaktär kom de gamla herrgårdsfärgerna från 1700-tal och tidigt 1800-tal tillbaka – milt gult, rosa och gråvitt. Även i dessa sammanhang blev vitt, under en tid, den vanligaste kontrastfärgen på knutar, foder och fönster.

Glasverandor och lusthus hörde till, med rikt spröjsade fönster och etsade eller färgade glasrutor. De nya ångdrivna sågarna försåg byggmästarna med material och modellerna till husen hämtades ofta ur mönsterböcker. De regionala särdragen suddades ut alltmer, även på landsbygden.

Kulörerna var många och färgsättningarna spektakulära, jämfört med den murriga perioden innan. Sex till sju kontrasterande kulörer på en och samma byggnad var inte ovanligt. I målningen betonades de konstruktiva dragen genom att knutar, lister och omfattningar målades i en mörkare färg än fasaden. Ljusgrå eller ljusgröna väggar med mörkare gröna knutar blev vanligt, liksom ljusgula fasader med brunt eller engelskt rött listverk. Ytterdörrarna målades ofta lika som fönstren, till exempel i engelskt rött, järnoxidbrunt eller grönjord, eller ådrades i till exempel ekimitation. 

På 1890-talet blev en annan, lugnare färgsättning vanlig med mycket ljusa, helvita eller gråvita fasader. Taken lades, under hela perioden, gärna med plåt, ofta engelsk röd eller kromoxidgrön, och fönster med tvärpost blev högsta mode.

Under epoken byggdes även många trähus, mer eller mindre exakt uppbyggda som de moderna putsade tegelhusen och med samma detaljer. Husen målades, som om de verkligen vore putsade, oftast i ljusa grå eller beiga nyanser. Däremot följde snickerierna - fönster och dörrar - samma färgsättningsschema, som de vanliga trähusen och målades i rödbrunt, brunt, grönt etc. 

Fig. 1-3 finns uppmålade i full skala på »Ryggenstugan« i Gysinge.

 På landsbygden byggdes också mängder av nya hus under epoken. De enkla kläddes med fasspontpanel och målades med röd slamfärg, en färg som nu slagit igenom på allvar. Ibland använde man även andra slamfärgskulörer, till exempel gult som var vanligt bland annat i Gysinge.

Idealet blev nu att trähusen skulle se ut som trävillor,¬ inte längre som stenhus. Arkitekturen hämtade sina förebilder från Mellaneuropas alptrakter och byggde på träets former och färger. Dämpade bruna, grå, gula och beiga nyanser blev därför vanliga. 

Fernissning, lasering och tjäroljning (»Roslagsmahogny«) kom som nya fasadbehandlingar. Träet skulle helst synas igenom, och kvistar och växtränder uppskattades livligt. Fönstren målades mörka, oftast i engelskt rött, järnoxidbrunt, eller grönjord. Däremot valde man nu gärna en träimitation på huvudentréns dörr. Ek blev vanligast, men även andra träslag förekom. 

De konstruktiva dragen betonades i färgsättningen. Bärande delar, som knutar och verandastolpar, fick en färg, icke bärande, som fasadytor och lövsågerier, en annan. Kulörerna blev många på samma byggnad, men höll sig vanligen inom en murrig färgskala av grått-grönt-brunt-gult. De skivtäckta plåttaken målades ofta svarta, röda eller gröna. Förutom plåttak var tak av tunnspån vanliga vid denna tid.

På landsbygden föll man däremot inte för de nya färgerna. Där hade man vid 1800-talets mitt så sakta börjat anamma den röda slamfärgen. Om man däremot byggde till sitt hus, till exempel med en veranda i modern schweizerstil, vilket man ofta gjorde, då målade man den i moderiktiga »träfärger«, fastän fasaden i övrigt blev traditionellt rödfärgad.

Idén till kulörvalet kom från det franska modet att bygga hus av gulvit sandsten. I Sverige försökte man efterlikna denna kulör, på trähus och på de putsade byggnaderna.

Under första hälften av 1800-talet spred sig idén med hyvlade paneler till städerna. Linoljefärg blev därmed en allt mer använd färgtyp, ofta i milt gula ockratoner, men även i gråvitt eller rosa. Liksom på de gamla rödfärgade tegelslotten fortsatte man att måla knutar och foder i avvikande kulörer med linoljefärg. De vanligaste färgerna på dörrar och fönsterbågar var guldockra, järnoxidbrunt, grön umbragrått, grå umbragrått eller grönjord. Dessa kulörer finns uppstrukna på fönstren i Gysinge.

Enklare bostadshus målades fortfarande med röd slamfärg, även när de kläddes in med enkel, ohyvlad panel. I städerna kunde husen ha en vardagligare baksida av rödfärgat timmer, eller vara klädda med rödfärgad ohyvlad panel, samtidigt som fasaden ut mot gatan kunde vara mer påkostad och kläddes med hyvlad panel och målades med linoljefärg. Uthusen, om de över huvud taget var målade, följde samma schema – enkel ljusröd slamfärg.  Det var fortfarande vanligt med tak av enkupigt tegel, men man lade också plåttak som målades med linoljefärg i kimrökssvart eller engelskt rött.

På 1600-talet börjar rödfärgen hamna även på trähus. Detta sker när adelsmännen ute i landet rödfärgar sina timrade säterigårdar. Avsikten var att få timmergårdarna att lysa lika vackert röda som de stora, kostbara tegelslotten. Från slotten hämtades också idén att måla de avvikande detaljerna i kalkstensgrått. Slottsägarna brukade nämligen stryka hörnkedjor, portaler och andra stenomfattningar med grå linoljefärg. På trähusen blev det foder och knutlådor av hyvlat trä som ströks med grå linoljefärg. Samma grå, men även gulockra, grönjord och engelskt röd linoljefärg, verkar ha varit vanliga kulörer på dörrar och fönster. Olika varianter av det här kan studeras på på Nästgårds i Gysinge.

Under 1700-talet spreds modet med röd¬färgade timmerhus vidare via herrgårdarna och mer påkostade hus i städerna till landsbygdens militärboställen, prästgårdar, förmögnare bergsmansgårdar och bondgårdar. Grå linoljefärg fortsatte att vara den vanligaste färgen på husens hyvlade detaljer, men den nyans som användes nu var oftare den varmare gröngrå än kall kimröksgrå, från perioden innan. På landet hamnade rödfärgen i första hand bara på bostadshusen. Uthusen målades normalt inte alls.

Prover på olika röda slamfärger finns på flera byggnader i Gysinge, kombinationen med kimröksgrå och gröngrå fönster kan man speciellt studera på Nästgårdshuset.